Pengar, ämnet som av någon anledning är helt tabu att prata om? Jag förstår dock inte varför, då de är en så stor del av våran vardag och våra liv.
Idag är en sådan dag då jag känt mig riktigt nere på grund av just pengar, jag vill också ha ett jobb som gör att jag kan försörja mig. I dagsläget jobbar jag timmar på ett gym och har jag tur får jag nästan ut tillräckligt för att stå för mina egna kostnader hos min syster, såsom mat och hyra. Jag färsöker alltid ge henne vad jag kan, men det blir alltid en mellanskillnad som hon är en ängel och står för. Men det är bara de bra månaderna den mellanskillnaden inte är så stor, fortsätter denna månad på samma sätt som den gjort hittills, med väldigt få pass så kommer jag i princip leva på min syster nästa månad. Jag kommer alltså leva på en person som studerar och får ut studiebidrag, ni som varit där vet att det inte är en saftig summa vi pratar om. Och jag kan lova er att man känner sig som en börda när det är på det här sättet, det ska inte vara hennes ansvar att stå för mina kostnader men hon är underbar som ställer upp ändå och jag kan inte vara mer tacksam för det. 
I somras funkade det med timanställning på grund av att jag hade några få fasta timmar i receptionen/vecka samt att vikariebehovet var större. Så att ansöka om stöd från arbetsförmedlingen när det varit så oklar kring hur mycket jag jobbar/kommer att jobba har varit svårt. Om jag dessutom skulle ansöka nu, när situationen blivit värre(förut brukade jag åtminstone gå runt någorlunda) så måste man vara inskriven i tre månader innan hjälpen kommer, vilket i sin tur resulterar i att det i princip inte finns någon hjälp för mig att få då jag planerar att börja plugga tills dess. Många utav er sitter säkert och tänker att det bara är att söka ett nytt jobb och tro mig jag har försökt. Jag har försökt sen innan jag tog studenten och jag har testat olika tillvägagångssätt. Jag har varit ärlig angående att jag vill plugga och jag har varit oärlig. Men jag tycker inte att det känns helt rätt att man ska behöva sitta och ljuga någon rätt upp i ansiktet för att få en chans till jobb, men samtidigt förstår jag varför de inte vill anställa och lära upp någon som ändå försvinner inom kort. Men hur är det meningen att vi som hamnat i dessa situationer ska klara oss? Hade det inte varit för min syster vet jag inte hur situationen hade sett ut. Och allt detta för att jag vill gå en utbildning som enbart startar på våren och inte på hösten. 
Med det sagt vill jag bara tacka min syster för att hon ställer upp för mig.